Pappa dog för 18 år sedan, så jag faxar inte längre över en slips på fars dag. (Jo, så länge sedan är det faktiskt – denna dag varje år tejpade jag ihop tre A4-ark på längden, ritade en vacker slips och skickade över den via hemfaxen som stod på en högtalare i vardagsrummet. Pappa blev lika glad varje år. Eller hade åtminstone blivit besviken om det inte rasslade fram en slips på hans papiljottfax inne i kapprummet uppe i Mora.)

Numera är det bara jag själv som blir uppvaktad, och rimligen är det väl en tidsfråga innan jag får gratulera mina egna söner på fars dag. Men där är vi inte ännu.