Gammal är äldst

Det finns en långlivad fördom att pensionärer bara vill lyssna på Calle Jularbo och Bröderna Lindqvist. Men då glömmer man ju att dagens pensionärer växte upp med Beatles och Stones – inte fan vill de höra gammeltjoa (trots att det faktiskt står så på affischen). Det är musik för deras föräldrar. Och de är inte med oss längre.

Personligen tycker jag att pensionärer (eller ”seniorer” som det heter nuförtiden) är den bästa och roligaste publiken att spela för. De lyssnar, de visar känslor och om benen bara bär så går de upp och dansar också. Ingen attityd, bara glädje.

I helgen återförenade vi Funatics (igen) och gjorde en akustisk spelning på en lunch hos PRO i Järvsö. Och jag ger både bandet och publiken betyget fem rollatorer av fem möjliga. Kaffe och kaka fick vi också!

Alive & Kicking

Nu närmar det sig – nedräkningen har börjat. Vid månadsskiftet följer vi upp So Sad med vårt första album under namnet H:son.

Förr i tiden, i den gamla världen, sprang man runt på skivbolag med kassettband och tvingade deras A&R att lyssna medan man själv satt mittemot med uppfodrande blick. Men det var som sagt på forntiden.

Skivbolaget har visserligen fortfarande en viktig roll som marknadsförare – att nå stora lyssnargrupper utan att ha ett sådant i ryggen är nästan omöjligt. Inte minst eftersom det idag släpps lika mycket musik på en dag som det gjordes under ett helt år på åttiotalet.

Att däremot ge ut musiken kan du göra själv. Du sparar låtarna som WAV-filer (googla!), ser till att fixa ett bra skivomslag och publicerar på alla digitala plattformar via en distributör. De brukar ta några hundralappar om året.

Alive & Kicking heter albumet, som kommer ut 1 maj. Omslaget har designats av Ola Svenre, bilden är tagen av Thomas Rosén utanför en nostalgimack i Järvsö och plattan lägger vi ut via distributören Amuse.

Den sista (?) färden

Efter flygförseningar, ombokningar och fakirstolar fick jag till sist min vecka i New Orleans. Och det blev en ganska märklig upplevelse.

Å ena sidan var allt sig likt i The Big Easy: barerna, livemusiken, maten och folklivet nere i de franska kvarteren.

Men ändå inte.

Som europé hade jag bestämt mig för att inte ta initiativ till några politiska diskussioner. Några sådana tankar hade däremot inte mina amerikanska vänner – många var i chocktillstånd över hur snabbt presidenten och hans hejdukar håller på att avskaffa demokratin. Flera av dem hade dessutom redan hunnit drabbas både ekonomiskt och privat. En bekant har en affärsresebyrå med kundbasen i Frankrike och Kanada, och samtliga dessa sade upp sina USA-konferenser efter Trumps förnedring av Zelensky i Vita Huset. Och en annan kompis höll på att hamna i ett riktigt rallarslagsmål med sin granne, som är Trumpist.

Trots folkmyllret, jazzmusiken och sommarvärmen låg det något apokalyptiskt över hela staden, något som inte riktigt går att ta på men som hela tiden kändes.

Så här efteråt är jag glad att jag åkte och fick uppleva New Orleans en sista gång och känna stämningarna i staden. För med tanke på klimatförändringarna, inflationen och det politiska kaoset är det tveksamt om jag kommer att resa över Atlanten några fler gånger.

Ett moraliskt dilemma

En av mina favoritplatser i den här världen är New Orleans: musiken, maten, människorna, rubbet!

Samtidigt har jag dragit mig för att återvända på grund av klimatavtrycket, även om jag flyger väldigt sällan nuförtiden. Men jag bestämde mig runt jul att jag vill åka dit en sista (?) gång. Jag har dessutom två hotellnätter innestående, som jag fick i sextioårspresent av mina vänner på förra byrån Publik.

När jag till sist hade köpt och betalt rubbet så går emellertid landets president och en oligarkkompis till honom fullständigt bananas, vilket skapade nya bryderier. Stanna hemma och vaska resan? Eller åka ändå?

Saken avgjordes när jag pratade med en av mina vänner där borta. ”But Krister, this is not America, this is New Orleans.”

Och så är det ju. Så på torsdag åker jag.

Släpphippa på G

Skriv in 1 maj i kalendern redan nu! Då är det nämligen releasefest för H:sons kommande album “Alive & Kicking” - en perfekt avrundning på helgen efter att ha hälsat våren välkommen och demonstrerat på gatorna. Mer info inom kort!

Hack i häl

Snart 67 år gammal väntar jag fortfarande på min första listetta. Och nu är det jävlarimej nära – men ändå så långt ifrån. H:sons nya singel So Sad tog sig direkt in på Siljanstoppens andraplats för tre veckor sedan och där tycks den ha parkerat.

Tvåa på listan är nu inte kattpiss, men jag känner mig ändå lite som den norska skidåkaren som var tokförbannad när hon tog en silvermedalj häromdagen.

Kul att så många har röstat på oss i alla fall – stort tack, alla! Och innan jag fyller sjuttio svär jag att jag ska ha en listetta, om jag så ska muta varenda jurymedlem och bränna hela pensionen på sms-röster.

Nytt år, nytt bandnamn och ny musik från H:son

Det har varit stiltje här inne ett tag – det kom tydligen ett antal helger emellan och tog all tid i anspråk. Dessutom har vi hunnit scendebutera med både Lost Highway Boys och den halvakustiska versionen av H:son, som samtidigt passade på att tajta till bandnamnet. Vi har ju ändå aldrig kallat det något annat än H:son och det svänger bättre än Bo H:son Band. Så det så!

I dagarna har vi firat detta genom att släppa vår första singel under det nya namnet – en fläskig, sydstatsdoftande powerballad med extra allt. Så gå in på din digitala streamingtjänst och lyssna på So Sad!

På spåret i lokstallarna

I somras lade jag piano och körsång på sju låtar av bandkollegan Bosse H-son. Vi var några polare som tog med våra instrument och samlades i de gamla lokstallarna ett stenkast från mitt föräldrahem i Mora-Noret. Där hade Bosse riggat för inspelning och nu är resultatet mixat och klart – sju finfina spår som går att avnjuta här. Oj, en video har han minsann fixat också. Fränt!

Dags igen!

En (numera) självklar tradition är att jag i adventstider gör reklam för jullåten vi skrev för några år sedan – allt för att sprida julstämning (nåja, med tanke på textinnehållet kanske just detta är tveksamt) och dra in kopiöst med Stimpengar till yours truly, så att det blir konjak till kaffet även den här julen. Ha en finfin advent!

HANK

Fyra gubbar med hattar – kan det verkligen vara något?

Jo, för fan! Vår Hank Williams-hyllning börjar falla på plats nu, bit för bit. I veckan tillbringade vi två heldagar i Orsa med att repa, arra och diskutera manus med regissören.

Nästa steg blir testkörning en helg i januari, då vi spelar låtarna och känner på delar av manuset inför publik i Ljusdal och Järvsö. Sedan: the world! Så håll utkik efter The Lost Highway Boys – snart dyker vi upp på en teaterscen nära dig.