Efter flygförseningar, ombokningar och fakirstolar fick jag till sist min vecka i New Orleans. Och det blev en ganska märklig upplevelse.

Å ena sidan var allt sig likt i The Big Easy: barerna, livemusiken, maten och folklivet nere i de franska kvarteren.

Men ändå inte.

Som europé hade jag bestämt mig för att inte ta initiativ till några politiska diskussioner. Några sådana tankar hade däremot inte mina amerikanska vänner – många var i chocktillstånd över hur snabbt presidenten och hans hejdukar håller på att avskaffa demokratin. Flera av dem hade dessutom redan hunnit drabbas både ekonomiskt och privat. En bekant har en affärsresebyrå med kundbasen i Frankrike och Kanada, och samtliga dessa sade upp sina USA-konferenser efter Trumps förnedring av Zelensky i Vita Huset. Och en annan kompis höll på att hamna i ett riktigt rallarslagsmål med sin granne, som är Trumpist.

Trots folkmyllret, jazzmusiken och sommarvärmen låg det något apokalyptiskt över hela staden, något som inte riktigt går att ta på men som hela tiden kändes.

Så här efteråt är jag glad att jag åkte och fick uppleva New Orleans en sista gång och känna stämningarna i staden. För med tanke på klimatförändringarna, inflationen och det politiska kaoset är det tveksamt om jag kommer att resa över Atlanten några fler gånger.