För sisådär femtiotvå år sedan hade jag min dittills största musikaliska upplevelse när jag följde med min klasskamrat Roger hem från skolan för att kolla in hans popband som repade i källaren. Gitarr och trummor men ännu ingen bas, som det heter i Nationalteaterns låt. Jag tyckte det lät fantastiskt och de lovade att jag skulle få vara med om jag köpte en bas. Förmodligen sade de det mest för att slippa mitt tjat, men i så fall ångrade de sig nog bittert när jag vid nästa rep dök upp med en sexsträngad Höfnerbas inköpt på Owes Husvagnar (!) i Mora.

Ett litet aber var förstås att jag aldrig hade spelat bas tidigare, så det krävdes stort tålamod hos de andra i bandet. Men efter något år hade jag i alla fall lärt mig hjälpligt var tonerna sitter och de enklaste basgångarna.

Så småningom dumpade jag dock basen och gick över till gitarr, som jag nog egentligen hade velat spela hela tiden. Och sedan dess har jag trakterat de flesta instrument jag kommit över, mest för att jag varit för rastlös för att grotta ner mig ordentligt i kaninhålet. Piano, saxofon, mandolin, orgel… you name it.

Basen har jag däremot knappt rört sedan dess. Fram till idag. Numera trakterar jag nämligen basen i det trevliga countrypunkbandet Bo H-son Band. Så det är bara att nöta på – att plugga in en tretimmarsrepertoar och samtidigt lära sig ett instrument för andra gången kräver sina timmar. Det är tur att jag har gått i pension…